Jag heter Anna.

Anna Fairuz Shoushi.

Enda sedan barnsben har jag blivit kallad för Sushi.

Folk reagerar ofta på mitt efternamn.

Inget jag skämms över dirrekt.

Det är väl i brist på annat som människor kanske skrattar. Och gör dem det, så är det dem som ska skämmas över främlingsfientlighet, inte jag.

Trots mitt efternamn är jag svensk. Det är ingen nuförtiden som skulle påstå något annat.

Jag talar som en svensk, är blyg som en svensk, har till och med fräknar som en "helsvensk" och jag är född på Karolinska sjukhuset i stockholm samt uppvuxen i trakten. Oavset vart jag reser i världen så finns det hittills ingen annan plats som känns så pass hemma och betryggande som när jag är i Sverige. Sverige är mitt hem.

 

Men, det som skiljer mig från andra är att jag har en twist. Det som gör mig annnorlunda från många andra är mina föräldrars livshistorier och bakgrund, som förstås präglat mig. Jag är ju deras dotter. En stolt dotter, med stolta föräldrar.

Med att jag är annorlunda menar jag inte nödvändigtvis i andras ögon, det ligger djupare än i uppfattningen av ett ögonblick. Det är snarare till min fördel att ha en mamma från Rumänien och en pappa från Syrien.

"Vilken mix", hör jag alltid efter ett uttalande om vart jag har mina rötter, med positivitet och nyfikenhet i dess klang.

Den skillnaden jag talar om liggeri undangömda normer, fördomar, trångsynthet och inflytande av principer hos andra som gör att jag själv avviker från allmänheten, eftersom min bakgrund gjort mig medveten om att urskilja och se sådana företeelser. Det har gjort mig unik.

Jag är en frispråkig, skarp, öppen och fördomsfri själv. Jag har inga filter, säger och förmedlar exakt det jag känner och tycker, utan att behöva stödjas mina uttalden av andra.

 

Detta uppskattas sällan av människor i min ålder. Det är numera inne att gadda ihop sig. Ensam verkar alltså inte vara stark.

Numera ska man alltså vara lagom, och under den tysta mattan provocera, foga sig, leverera enligt de kulturella koder vi har i samhället som bör följas om man vill vara "en i gänget" så att säga.

Och det är alltså dessa jag avviker ifrån, en del av dessa koder, utan att jag ens varit medveten om det, förns på senare år då jag kunnat se ett mönster i händelser av mitt liv.

Det är dessa avvikelser som gör mig mindre svensk än andra, och det är dessa som får mig att känna mig ensam.

 

Jag kan göra som många andra. Play the game.

Men det är för påfrestande för min natur. Det är inte min melodi helt enkelt. Jag känner att det är bättre att vara en otillfredsställd människa än ett tillfredställt svin.

I sociala sammanhang känner jag ofta av detta. Människor som måste hävda sig, försvara sig och trampa på andra för att själva bli herren på täppan.

Jag är raka motsatsen. Nackdelen med det är att i mitt obehov av att försvara mig så slutar detmed att jag ofta just känner mig sänkt av de som inte förtjänar det. Eftersom jag inte känner något behov av att försvara mig.

Jag tror att andra människor inte förstår sig på mitt förhållningssätt eller instinktivt känner sig hotade v min närvaro, utan att jag i själva verket ens behöver göra något. Det är bara genom att vara jag.

Jag är ju väldigt försiktig, mån om att det jag säger och tycker kommer ut rätt. Med andra ord har jag höga krav på mig själv, och min ståndpunkt här i livet är ren ärlighet på alla plan, vilket jag någonstans förväntar mig även av andra.

 

Till en början säger jag inte speciellt mycket, men när jag väl öppnar mig, kommer uvanför ytan och säger något, så innehåller det en infuntad tyngd, ett sorts djup som jag tror inte undgår de flesta. Och för de som vill känna makt, för dessa uträknande individer som alltid vill ligga steket före är detta personlighetsdrag jag har visserligen allt annat än uppskattat.

 

Jag har aldrig någon dold baktanke eller avsikt. Jag bara är. Mamma har alltid sagt att jag är äkta, vilket bara det i sig gör mig utsatt.

Inget filter, massor av mänskliga känslor som visar sig, en stark vilja och en uppriktigt äkta välvilja gör mig sårbar och skör, ger andra tillfället att hitta punkter där de höjer sig själva.

 

Jag har lärt mig att min intution har rätt och att bli kvickare på att säga; hit men inte längre.

Denna lärdom har dock sin egen historia.

Jag har fått betala dyrbara priser på grund av brist på erfarenhet, godtrohet och mitt behov av att få bekräftelse av de som kommit mig närmast.

De människor jag vet att jag aldrig riktigt kommer att kunna lita på, de struntar jag i. De får säga och tycka vad de vill för det säger som sagt mer om dem än vad det gör om mig.

 

Men, de jag litat på, på riktigt, det är dem jag givit allt till, och att bli berövad det och inte få bekräftelsen tillbaka; att det jag givit inte är i fara utan uppskattat och i goda välförtjänta händer, är den värsta av alla tänkbara smärtor. Svek.

 

Det är där mitt bekräftelsebehov ligger. Basert på rädslan att bli sviken. Jag behöver inte att någon bekräftar mig och mina förmågor utan ett rimligt uppriktigt syfte. Jag vill bara veta att vi ligger på samma nivå.

 

Svek är även något jag har en tendens över att lägga på mig. Jag tänker alltid att jag skulle gjort si eller så istället. Att jag kunde ha undvikit och kan i framtiden undvika att upprepa samma sak genom att hålla in på mina känslor. Men det känns omöjligt!

Människor är i sådana stunder så listiga på att få ut det bästa av situationen. Som blodsugare. Och där står jag, öppnar mina vener och tömmer mig själv på blod.

Varför ska man inte bara kunna vara sig själv utan att bli utnyttjad? Utan att behöva frukta.

 

Jag ångrar inte att jag kan älska. 

Jag skulle inte heller kalla mig själv för naiv.

Jag är väldigt kritisk och litar absolut inte på vem som helst.

Men när man väl fått min tillit, då har man mig.

Jag måste lära mig att inte kompromissa bort mina egna värderingar för att vara andra till lags.