Alltså, på något sätt är det så skönt att bara få vara människa och göra galna saker ibland.

Jag har alltid varit väldigt medveten, försiktig och rädd.

Jag är en snäll person vilket gör mig utsatt. Och då måste man vara försiktig, då är det inte smart att släppa till eftersom man är i riskzonen redan från början. 

Men ibland är det okej att släppa tyglarna och låta världens energier styra än.  För att man sedan ska få lära sig något av det. På gott och ont.

Vara förvirrad, testa på och märka att gud vad obekvämt och konstigt dedär var, men samtidigt så befriande.

Fängslande och befriande, kan det gå hand i hand? Tydligen.

Ungdomen är ljuv, men raka motsatsen på samma gång.

 

Man har så mycket man vill uppnå, men samtidigt en längtan efter att inte göra något alls.

Unda om det alltid kommer att vara så.

Undra när man finner äkta lycka och harmoni. Har jag verkligen upplevt bestående lycka och harmoni någon gång? Eller var det bara en illusion.

 

Ju äldre jag blir desto mer intressanta blir dessa ämnen. Människor, beteenden, världen, samhörighet, intution, stämning. Allt hör ihop. Jorden är som en enda stor kropp där alla celler, energier, krafter, materia är sammankopplat som en kedia på ett eller annat sätt. 

Twilights sista film har fått ett starkt uttryck i hur vattnet och jordens floder symboliserar våra vener, vårt syre och blod. Det är facinerande.

 

Läser någon detta kommer den personen tro att jag har rökt på eller något. Men det är rätt så fantastiskt, min hjärnas förmåga såhär på nattkvisten. Känns absurt. Är i ett sånt flow av tankar, häftigt hur man upplever saker och vad man konstaterar efter alla intryck och upplevelser i slutändan.

 

Nu tog det stopp. Så kan det gå.

Godnatt alla nattugglor där ute.