Kan man någonsin förbereda sig inför något till 100 procent?

Jag menar, livet är ju oförutsägbart. Och hur mycket man än intalat sig själv och förberett sig inför livet eller en specifik situation, så kan det där plötsliga hända som du aldrig ens tänkt på, hur mycket du än analyserat, tänkt och vägt situationer som kan uppstå mot varandra, så kan du inte vara helt säker på hur du kommer reagera just exakt då. För vi är mänskliga och kan inte läsa in oss på framtiden. 

 

Så hur ska man förhålla sig till det? 

Låta allt rinna av än och bara låta slumpen/ödet avgöra allt? 

Eller ha kontroll och omänskligt höga krav på livet, omgivningen och sig själv?

Det är lätt att det blir mycket tänk om eller vad gör jag ifall detta händer, ja då måste jag.....

Hur bra är det egentligen?

 

Där kommer vi till den gamla goda balansen som ofta gör sig påmind här i livet.

Balans. Lagom är bäst som det så fint heter på ren svenska.

Men är det verkligen det då? Är lagom verkligen bäst?

 

Ja, jag är en väldigt ifrågasättande person just nu, tänker på exakt allt i minsta lilla detalj, vilket jag alltid gjort, så länge jag kan minnas. Svårt att urskilja saker i skallen. Det är lite som en adhd-värld inom mig som inte syns utåt sätt. Det är luddigt att se klart och tydligt vad jag ska göra av dessa tankar. Det är process jag måste genomgå och skriver ofta ner mina tankar på papper för att kunna strukturera upp allt.

 

Så kommer jag kunna ändra på det? För det är kanske inte så bra att det blir för mycket av det goda. 
Det är bra att ha självinsikt och en analytisk förmåga. Men det slår ju också tillbaka på än själv när man är så sjukt medveten om allt. Då blir man utsatt eftersom allt känns så stort och man själv så liten.

 

Man har väl en viss kontroll över sitt beteende. Men jag har allid sagt till mig själv att jag måste ändra på dessa saker och lära mig att skala av. Men det är ju en del av mig och så extremt svårt.

 

Så jag och min lärare kom fram till att jag kanske inte behöver ändra på mig själv, bara mitt sätt att tänka och ett annat sätt att hantera dessa tankar på. Att kanske inte lyssna på alla hjärnspöken. Och hitta en väg som kanske fungerar lite bättre. 

 

För ja, det är en stor tillgång att kunna se saker på det sättet jag ser saker. Men samtidigt kan det vara overwelming och påfrestande på många sätt. Och då är det skönt att bara skriva av sig såhär, vara lite produktiv och se om man lärt sig något av alla dessa tankar. Och det har jag.

Jag är bättre på att sätta konkreta ord på känslan, det var jag inte lika bra på innan.

Att erkänna för mig själv vad jag faktiskt gjort fel och vad jag kan bli bättre på.

Och att vara snäppet skarpare när det gäller att inte sätta aldeles för höga krav.

Tänker jag på något jag vill förbättra, så måste jag fundera på om det går, om det är viktigt och varför.

 

Fokus, fokus, fokus. 

Det är mitt mantra nu.

 

Även om inlägget är en aning flummigt, så skiter jag i det för det är 100 procent Anna just i detta ögonblick.