Känslorna går upp och ner.

Ena stunden är jag lycklig, motiverad och entusiastisk.

Andra stunden kommer jag tillbaka till verkligheten, kommer på smärtan som bor där i bröstet.

Smärtan är mitt hem nu för tiden. Men på något sätt lär man sig leva med den.

Den stunden jag känner mig lycklig. Är jag 100 procent lycklig då? 

Jag borde ju vara det. Jag har exakt allt jag behöver, alla förutsättningar.

Jag har mat, tak över huvud, pengar så det räcker, hälsa, en underbar familj även om inte alla i den är nära mig fysiskt så vet jag att det är vi.

Jag har kapaciteten och förmågan att prata, få min röst hörd, något som inte alla har i den här världen.

Jag är medveten om saker som inte andra är medvetna om. Jag spelar inga spel. Jag är jag. Hur påfrestande skulle det inte vara att behöva spela någon annan hela tiden? 

Så, vad är det som bor och trycker i bröstet undrar folk säkert då?

Pressen från samhället? Nej, den kan vi lägga bakom oss, den är bara att bortse från. Den verkar alla ungdomar ha. Den verkar vara den centrala faktorn för allas press just nu. Men, jag säger att det egentligen bara är att gå sin egen väg. Är man tillräckligt medveten och stark att inte påverkas, distraheras och förändras på grund av faktorn så är du där.

Pressen jag känner är mer som en sorg. En sorg över att jag givit så mycket av mig själv och inte fått samma sak tillbaka. En viktig bit av mig är någon annan stans, den har jag lånat ut. Där står jag kvar med en längtan efter tryggheten och tilliten jag gav bort. Det är inget jag brukade ge till vem som helst. Den biten av mig var ett guldkorn som tyvärr inte uppskattades. Eller gjorde den det? Det kanske den gjorde, men inte tillräckligt. Eller så är det bara så att människor är olika, och värderar saker olika. Människor förändras.

Det är något jag får höra ofta.

Men det är väl skillnad på moral och att människor förändras?

Jag är ju inte dum. Men älskar jag någon, så gör jag det på riktigt.

Älskar någon en annan person, då gör den väl det på riktigt? Är det äkta, då försvinner det väl aldrig?

Så hur ska det försvinna ifrån mig då? Denna smärta. Som tynar bort ibland, men sedan kommer tillbaka när man minst anar det.

Mitt problem är nog att jag ger allt och glömmer bort mig själv. Kompromissar utan gränser i slutändan. Även fast jag har en stark vilja, så kan den som betyder mest få mig att strunta i det, för att jag vill att andra ska få det bra. 

Gud, varför blev jag funtad så? Det gör för ont.

Kunde inte jag bara få vara ett genuint ego som såg till mitt eget bästa?

På sätt och vis gör jag det, men innte när det handlar om två. Andra halvan. Då har man inte bara sig själv att ta hänsyn till längre. Detta förhållningssätt kanske ligger mig i fatet. Men vad fan, jag är bara jag. Och enda sedan jag blev medveten om detta, i kanske 15 års ålder, har jag försökt att bättra och ändra på mig, tänka på det för att bli hårare, men endå inte lyckats. Jag är hård på andra sätt. Men inte genom att hugga andra för att höja mig själv. Och det kommer jag aldrig bli. Vilket jag egentligen är stolt över.

Tar hellre en kula för ärlighet än guld för falskhet.

Jag längtar till den dagen jag känner att mitt liv är fulländat med trygghet, balans och harmoni.

Men samtidigt ska man leva dag för dag och vara glad för att man lever och för människorna man får träffa. För är det inte konstigt att man alltid längtar efter det som var eller det som kommer att hända? Men just i stunden inser man inte vad man hade eller vad som kanske kommer att hända. Man har så svårt att uppskatta av någon märklig anledning.

Med denna tankeställare säger jag godnatt.