Allt jag byggt upp i mitt huvud har rasat.

Alla resonemang och slutsatser jag dragit känns = 0 just nu.

Vem är jag? Hur är jag? Varför är jag så? Varför var dem så? Var det på grund av mig?

Allt känns som en pannkaka. Ser inget klart.

Alla svar jag hade verkar vara som bortblåsta. 

Men jag ser också (nu när jag fått distans från vissa saker) att de gånger jag lagt skulden på mig själv, så borde jag inte gjort det. För jag är faktiskt bra på att känna av, och jag får inte alltid för mig. Som så många så fint  tycker om att säga till mig. Jag är inte dum. Så snälla människor, sluta försköna situationen. Jag är inte negativ. Jag ser det för vad det är. Jag kan se det positiva med, men inte när människor inte förstår mig. Då går jag galen. Speciellt när det pågått så länge så man inte ens kan härda ut länge, även om man innerligt vill.

Jag ser och känner saker som inte andra verkar se. Man kanske ser det, men folk vågar inte stå på sig i den bemärkelsen. Att stå på sig i dagens samhälle verkar vara när man använder sig av sina överlevnadsmekanismer för att ta sig över vattenytan. Att ta för sig och Glänsa över andras ögon för att skapa en illusion av att man är socialt kompetent, man kan och man vill. Medan jag istället drar mig undan och låter dem göra det.

Visserligen har jag alltid gjort det. Men nu har jag hamnat i total förvirring där jag förminskar mina egna bedömningar och tror att jag har fel, eftersom alla säger det hela tiden. 

"Haha nej Anna, nu tror du fel", "Men gud hur kan du tänka så, så behöver det inte alls vara", "haha alltså bara du som kan säga en sådan sak", "Tänk på att inte göra såhär", "tänk på det här". Visar man sig "svag", då spelar folk (medvetet eller omedvetet) på det. Och man tar åt sig, för man vill bli bättre. Dem då?

Blickar som dödar, Auror för att bevisa att man finns. Varför? Varför inte bara vara? Varför visa sin roll hela tiden? Din roll visas i dina Äkta handingar, de handlingar man minst antränger sig som kommer inifrån. Då hade jag också vågat vara. Jag orkar inte tävla om en plats här i livet. Visa vad jag går för, passa in i vad som anses Lyckande. Jag vill bara vara för välbefinnandets skull. Men det funkar tydligen inte så eftersom man hela tiden måste ha skinn på näsan för att inte missa sin chans och låta någon annan ta den. Är detta också något jag bara fått för mig? Är detta också något jag bara måste leva och anpassa mig efter precis som alla andra? Ja jag är väldigt ifrågasättande, ja jag är impulsiv, ja jag är känslig, ja jag är känslosam, nej jag tycker inte om hur saker i samhället förlorat sitt värde, jag tycker inte om när folk dömer varandra och ska leva efter ett visst mönster, ja jag vet att folk även vill mitt bästa, men glöm inte att de flesta bara vill sitt eget bästa och utgår från sina egna värderingar och bedömningar när de ger än råd, i hopp om att man ska tänka som denne. Är även detta en egen känsla som jag byggt upp, eller är det mitt medvetande som gör allt så extremt påtagligt? Att jag känner det i varenda lite cell av min kropp? Att jag känner mig maktlös och att ingen förstår mig. Jag skulle bara vilja få mig själv rättvisa och kunna göra det jag är menad att göra. Vara den jag är menad att vara. Men det känns som att förutsättningarna inte finns där, eftersom min natur är som den är och blivit så påverkad under så pass lång tid, att jag inte längre hittar vägen ut.